”De älskade att komma hit”

Lennart och Lisa var kontaktfamilj i sju år. Med glädje och värme ser de tillbaka på sina intensiva helger med två pojkar.

Vad innebär det att vara kontaktfamilj?
– Det är att ta hand om barn som kan bo hemma men som behöver stimulans och miljöombyte. I vårt fall så hade vi två bröder som bodde hos oss varannan helg från det att de var tre och fem år tills att de fyllt tio, berättar Lennart.

Hur kom det sig att ni blev kontaktfamilj?
– Mina föräldrar har alltid varit engagerade i samhället och varit med i olika föreningar. Så jag har med mig viljan att bidra och hjälpa andra människor hemifrån, säger Lisa.

– Det som fick oss att börja fundera på att göra något konkret var en annons som Familjepoolen hade i lokaltidningen. Vår egen dotter var åtta år då och längtade efter småsyskon, vilket inte var aktuellt för oss. Däremot tyckte vi att det fanns plats och utrymme i vårt liv för att ta hand om andras barn, säger Lennart.

Hur gick processen till?
– Efter att vi tagit kontakt med Familjepoolen gjorde handläggarna en utredning med hembesök och intervjuer. De var grundliga men det kändes inte inkräktande. Grundligheten gav snarare ett slags kvalitetsstämpel på verksamheten, säger Lennart.

– Det kändes också roligt att Familjepoolen tyckte vi hade potential att bli en bra kontaktfamilj och tyckte vårt hem var en lämplig miljö, säger Lisa.

Hur var det att ta emot pojkarna?
– De kom och hälsade på tillsammans med sin mamma. För varje besök stannade de lite längre och sedan började de sova över. Blygheten släppte ganska snart. I början var det väldigt intensivt för i motsats till vår dotter, som alltid varit lugn och kunnat sysselsätta sig själv, så hade pojkarna behov av vår närvaro nästan hela tiden, säger Lisa.

Vad var anledningen till att de behövde en kontaktfamilj?
– Deras mamma var ensamstående, isolerad och deprimerad. Hon hade inte alltid energi nog att ge dem den uppmärksamhet de behövde. Mamman hade själv bett socialtjänsten om hjälp med kontaktfamilj vilket var en bra förutsättning för oss, säger Lennart.

Hur var er kontakt med mamman?
– Vi hade kontinuerlig och bra kontakt med henne under hela tiden. Hon var väldigt tacksam för att pojkarna fick komma till oss, säger Lisa.

Försökte ni ta en aktiv i roll i deras uppfostran?
– Ja det kan man säga. Vi introducerade i alla fall vissa rutiner som vi ville att vårt gemensamma liv skulle innehålla. Till exempel åt vi alltid en ordentlig middag tillsammans, använde kniv och gaffel vid matbordet, och borstade tänderna på kvällen. Sådana saker hade de inte fått med sig till 100 procent hemifrån så det var väldigt ovant i början, säger Lennart.

Var det inte svårt att etablera rutiner när ni bara hade varannan helg tillsammans?
– Jo, ibland kändes som att ta ett steg framåt och två tillbaka. Men eftersom vi hade bra kontakt med mamman kunde vi prata med henne om vilka rutiner vi försökte få till och samarbeta om det, säger Lennart.

Vad brukade ni hitta på när barnen var hos er?
– Jag tyckte mycket om att åka iväg med dem och göra saker, som att vara ute i skogen eller gå på museum, säger Lennart.

– Jag som tycker om att vara hemma har lagat mycket mat med dem, favoriträtten var pizza, och för det mesta har jag skött nattningen, säger Lisa.

Vad tänkte barnen om att de bodde hos er varannan helg?
– Efter ett par år hade de en period då de frågade om varför de var här och om vi tyckte om dem. Då sade vi precis som det var: Att de var här för att deras mamma ville att de skulle få komma hemifrån och göra andra saker ibland, och att vi tyckte jättemycket om dem, säger Lisa.

Upplevde ni att de ville vara hos er?
– Vi kände att de älskade att komma hit. De var livliga och glada när de var här och ivriga att komma med förslag på olika saker som de ville hitta på med oss. Och de var ofta lite ledsna när de skulle hem på söndagen, säger Lisa.

Hur påverkades ni själva som personer av att ha hand om dem?
– För mig var det en läroresa. Jag var ganska fyrkantig och sträng i början. Men det funkade inte alls. Till exempel märkte jag att de inte vågade vara ärliga och berätta saker för mig eftersom de var rädda för att jag skulle bli arg. Då fick jag backa och hitta en ny strategi. I mitt fall blev det att försöka tänka efter före, inte höja rösten i onödan, och jobba med upprepningar och beröm i stället för auktoritet, säger Lennart.

Vad tyckte er dotter om att ha två ”småsyskon” varannan helg?
– Pojkarna såg upp till henne och hon var stolt över att vara storasyster. Hon lekte med dem och lånade alltid ut sina grejer, säger Lennart.

Vilken kontakt hade ni med Familjepoolen under tiden som kontaktfamilj?
– Med Familjepoolen hade vi ingen regelbunden kontakt efter att vi hade fått uppdraget som kontaktfamilj. Då var deras rekryteringsuppdrag avklarat. Men vi hade däremot mycket kontakt med vår handläggare på socialtjänsten under den tid vi hade uppdraget. I början brukade jag  ringa eller mejla handläggaren efter varje besök för att få svar på frågorna som dykt upp. Det var en viktig hjälp. Så skönt att man inte var lämnad ensam med allting! Var sjätte månad hade vi också en rutinmässig avstämning med vår handläggare då vi pratade om hur allting utvecklade sig, säger Lisa.

Efter sju år så slutade ni som kontaktfamilj. Hur gick det till?
– Det var på vårt initiativ. Vi hade fått en annan situation i vårt liv då vi kände att vi behövde mer tid för oss själva och för vår egen dotter som nu är i tonåren. Det kändes som att det var dags att gå in i en ny fas. Vi kontaktade först socialtjänsten som pratade med mamman. Sedan pratade vi själva med mamman och pojkarna. Det var lugna och sansade samtal. Sedan fortsatte vi träffas några helger till efter att vi meddelat vårt beslut, säger Lennart.

Hur kommer er kontakt att se ut framöver?
– Nu har pojkarna och deras mamma fått en ny livssituation och är inte längre i behov av en kontaktfamilj. Men vi vill definitivt fortsätta följa dem och ha kontakt även i framtiden, säger Lisa.

– Det ska bli väldigt intressant att träffa dem när de är 18-20 år och se hur det går för dem, säger Lennart.

Vad tänker ni när ni ser tillbaka på tiden som kontaktfamilj?
– Jag är säker på att vi gjort jättestor skillnad i deras liv. Och jag är stolt över att ha visat min dotter att det är viktigt att bidra till samhället och hjälpa andra människor, säger Lisa.

– Åren har gått väldigt snabbt. Vi har fått se dem lära sig så mycket och växa som människor. Det är ovärderliga erfarenheter, säger Lennart.

Intervju av Dan Håfström

Vill du göra skillnad?

Anmäl intresse här

Läs mer:

Om familjehem
Om kontaktfamiljer
Om Jourhem