Nu söker vi familjehem till syskonpar

Vill Du och Din familj vara med och göra skillnad för ett syskonpar? Just nu vill vi gärna få kontakt med familjer som kan vara familjehem eller kontaktfamilj för barn, flera av dem syskonpar. Läs gärna mera här på hemsidan om vad det innebär att vara familjehem/kontaktfamilj. Du är välkommen att fylla i en intresseanmälan, så kontaktar vi Dig.20434016-cute-puppy-toy-shot-on-white

GLAD PÅSK!

Glad Påsk! önskar vi på Familjepoolen&Jourhemspoolen

Vill Du göra skillnad i ett barns liv? Har du plats hemma och i hjärtat för ett barn till? Vill Du veta mera om vad detta kan innebära? Ta i så fall kontakt med oss via formuläret här på hemsidan, så kontaktar vi Dig och berättar mera.

Vi önskar alla en Glad Påsk!

Vi söker familjehem till flyktingbarn

Vi söker familjehem till flyktingbarn, mest pojkar 10-17 år. Barnen kommer huvudsakligen från Afghanistan, Eritrea och Somalia. Som familjehem får Du stöd och handledning från kommunen och ersättning enligt SKL:s rekommendationer (Sveriges Kommuner och Landsting, www.SKL.se/familjehem)

”De älskade att komma hit”

Lennart och Lisa var kontaktfamilj i sju år. Med glädje och värme ser de tillbaka på sina intensiva helger med två pojkar.

Vad innebär det att vara kontaktfamilj?
– Det är att ta hand om barn som kan bo hemma men som behöver stimulans och miljöombyte. I vårt fall så hade vi två bröder som bodde hos oss varannan helg från det att de var tre och fem år tills att de fyllt tio, berättar Lennart.

Hur kom det sig att ni blev kontaktfamilj?
– Mina föräldrar har alltid varit engagerade i samhället och varit med i olika föreningar. Så jag har med mig viljan att bidra och hjälpa andra människor hemifrån, säger Lisa.

– Det som fick oss att börja fundera på att göra något konkret var en annons som Familjepoolen hade i lokaltidningen. Vår egen dotter var åtta år då och längtade efter småsyskon, vilket inte var aktuellt för oss. Däremot tyckte vi att det fanns plats och utrymme i vårt liv för att ta hand om andras barn, säger Lennart.

Hur gick processen till?
– Efter att vi tagit kontakt med Familjepoolen gjorde handläggarna en utredning med hembesök och intervjuer. De var grundliga men det kändes inte inkräktande. Grundligheten gav snarare ett slags kvalitetsstämpel på verksamheten, säger Lennart.

– Det kändes också roligt att Familjepoolen tyckte vi hade potential att bli en bra kontaktfamilj och tyckte vårt hem var en lämplig miljö, säger Lisa.

Hur var det att ta emot pojkarna?
– De kom och hälsade på tillsammans med sin mamma. För varje besök stannade de lite längre och sedan började de sova över. Blygheten släppte ganska snart. I början var det väldigt intensivt för i motsats till vår dotter, som alltid varit lugn och kunnat sysselsätta sig själv, så hade pojkarna behov av vår närvaro nästan hela tiden, säger Lisa.

Vad var anledningen till att de behövde en kontaktfamilj?
– Deras mamma var ensamstående, isolerad och deprimerad. Hon hade inte alltid energi nog att ge dem den uppmärksamhet de behövde. Mamman hade själv bett socialtjänsten om hjälp med kontaktfamilj vilket var en bra förutsättning för oss, säger Lennart.

Hur var er kontakt med mamman?
– Vi hade kontinuerlig och bra kontakt med henne under hela tiden. Hon var väldigt tacksam för att pojkarna fick komma till oss, säger Lisa.

Försökte ni ta en aktiv i roll i deras uppfostran?
– Ja det kan man säga. Vi introducerade i alla fall vissa rutiner som vi ville att vårt gemensamma liv skulle innehålla. Till exempel åt vi alltid en ordentlig middag tillsammans, använde kniv och gaffel vid matbordet, och borstade tänderna på kvällen. Sådana saker hade de inte fått med sig till 100 procent hemifrån så det var väldigt ovant i början, säger Lennart.

Var det inte svårt att etablera rutiner när ni bara hade varannan helg tillsammans?
– Jo, ibland kändes som att ta ett steg framåt och två tillbaka. Men eftersom vi hade bra kontakt med mamman kunde vi prata med henne om vilka rutiner vi försökte få till och samarbeta om det, säger Lennart.

Vad brukade ni hitta på när barnen var hos er?
– Jag tyckte mycket om att åka iväg med dem och göra saker, som att vara ute i skogen eller gå på museum, säger Lennart.

– Jag som tycker om att vara hemma har lagat mycket mat med dem, favoriträtten var pizza, och för det mesta har jag skött nattningen, säger Lisa.

Vad tänkte barnen om att de bodde hos er varannan helg?
– Efter ett par år hade de en period då de frågade om varför de var här och om vi tyckte om dem. Då sade vi precis som det var: Att de var här för att deras mamma ville att de skulle få komma hemifrån och göra andra saker ibland, och att vi tyckte jättemycket om dem, säger Lisa.

Upplevde ni att de ville vara hos er?
– Vi kände att de älskade att komma hit. De var livliga och glada när de var här och ivriga att komma med förslag på olika saker som de ville hitta på med oss. Och de var ofta lite ledsna när de skulle hem på söndagen, säger Lisa.

Hur påverkades ni själva som personer av att ha hand om dem?
– För mig var det en läroresa. Jag var ganska fyrkantig och sträng i början. Men det funkade inte alls. Till exempel märkte jag att de inte vågade vara ärliga och berätta saker för mig eftersom de var rädda för att jag skulle bli arg. Då fick jag backa och hitta en ny strategi. I mitt fall blev det att försöka tänka efter före, inte höja rösten i onödan, och jobba med upprepningar och beröm i stället för auktoritet, säger Lennart.

Vad tyckte er dotter om att ha två ”småsyskon” varannan helg?
– Pojkarna såg upp till henne och hon var stolt över att vara storasyster. Hon lekte med dem och lånade alltid ut sina grejer, säger Lennart.

Vilken kontakt hade ni med Familjepoolen under tiden som kontaktfamilj?
– Med Familjepoolen hade vi ingen regelbunden kontakt efter att vi hade fått uppdraget som kontaktfamilj. Då var deras rekryteringsuppdrag avklarat. Men vi hade däremot mycket kontakt med vår handläggare på socialtjänsten under den tid vi hade uppdraget. I början brukade jag  ringa eller mejla handläggaren efter varje besök för att få svar på frågorna som dykt upp. Det var en viktig hjälp. Så skönt att man inte var lämnad ensam med allting! Var sjätte månad hade vi också en rutinmässig avstämning med vår handläggare då vi pratade om hur allting utvecklade sig, säger Lisa.

Efter sju år så slutade ni som kontaktfamilj. Hur gick det till?
– Det var på vårt initiativ. Vi hade fått en annan situation i vårt liv då vi kände att vi behövde mer tid för oss själva och för vår egen dotter som nu är i tonåren. Det kändes som att det var dags att gå in i en ny fas. Vi kontaktade först socialtjänsten som pratade med mamman. Sedan pratade vi själva med mamman och pojkarna. Det var lugna och sansade samtal. Sedan fortsatte vi träffas några helger till efter att vi meddelat vårt beslut, säger Lennart.

Hur kommer er kontakt att se ut framöver?
– Nu har pojkarna och deras mamma fått en ny livssituation och är inte längre i behov av en kontaktfamilj. Men vi vill definitivt fortsätta följa dem och ha kontakt även i framtiden, säger Lisa.

– Det ska bli väldigt intressant att träffa dem när de är 18-20 år och se hur det går för dem, säger Lennart.

Vad tänker ni när ni ser tillbaka på tiden som kontaktfamilj?
– Jag är säker på att vi gjort jättestor skillnad i deras liv. Och jag är stolt över att ha visat min dotter att det är viktigt att bidra till samhället och hjälpa andra människor, säger Lisa.

– Åren har gått väldigt snabbt. Vi har fått se dem lära sig så mycket och växa som människor. Det är ovärderliga erfarenheter, säger Lennart.

Intervju av Dan Håfström

Vill du göra skillnad?

Anmäl intresse här

Läs mer:

Om familjehem
Om kontaktfamiljer
Om Jourhem

”En förmån att vara med på Robins livsresa”

Ulrika och hennes man Joakim är familjehem till Robin, 10 år. Som familjehem är engagemanget livslångt och för Ulrika är banden till Robin lika starka som om han vore hennes biologiska barn.

Vad innebär det att vara familjehem?
– Det är att ta hand om ett barn som behöver ett nytt hem under en längre tid, kanske för hela sin uppväxt. Målet är enligt lagen att barnet ska kunna flytta tillbaka till sin biologiska familj, men ibland går inte det. Som familjehem måste du därför vara beredd på en livslång relation, ett livslångt åtagande, man blir barnets omvårdnadsförälder.

Varför ville du och din man bli familjehem?
– Vi hade försökt få barn under en längre tid och fått veta att vi troligen aldrig skulle få biologiska barn. Vi övervägde ett tag att adoptera. Jag började tänka på möjligheten att bli familjehem, då det finns många barn här i Sverige som behöver en extra familj. Jag har släktingar som varit familjehem och min egen familj var kontaktfamilj när jag var liten. Över huvud taget finns det en tradition i min släkt av att visa solidaritet och ställa upp för dem som behöver hjälp. Så för mig låg det nära till hands. Men min man visste inte så mycket om familjehem och kände sig väldigt tveksam. Han trodde i början att det skulle vara för påfrestande att ha så många och nära kontakter med socialtjänsten som familjehemmen har.

Vad fick er att fatta beslutet?
– Vi pratade jättemycket med varandra. Sen pratade vi inte alls under ett dygn utan skrev i stället ner våra egna tankar på ett papper. Båda två kände att vi hade en skyldighet att göra vårt yttersta i fall vi skulle bli familjehem. Processen innebar också att vi tyckte att det var viktigt att rannsaka oss själva och göra klart vad vi ville med vår relation. Att tänka igenom de här sakerna gjorde oss starkare som par. Det som slutgiltigt fick oss att släppa alla tvivel om att bli familjehem var när vi fick se Robin. Han var ju så söt. En riktig spjuver.

Hur mycket fick ni veta om Robin innan han flyttade till er?
– Ganska mycket. Socialtjänsten ville att vi skulle veta att det var en stor utmaning vi tog oss an. Han var 2 år och 11 månader och hade bott hos sin biologiska förälder, men också på andra tillfälliga boendeformer. Socialtjänsten ansåg att hans omständigheter var väldigt krävande och trodde inte att han någonsin skulle kunna gå i en vanlig klass och bygga fungerande relationer med andra barn.

Hur gick det till när han flyttade in?
– Vi hade en inskolningsperiod då kvinnan i det jourhem som Robin då bodde i var med. Först var vi där och hälsade på. Sen tog vi med honom ut på stan och åt hamburgare och andra aktiviteter och så sov vi över i jourhemmet. Så småningom kom Robin med kvinnan och hälsade på oss och sov till sist över tillsammans med kvinnan. Efter två veckors inskolning lämnade hon Robin med oss.

Hur kändes det att få en ny familjemedlem?
– Omtumlande … Så himla häftigt att vara så intensivt nyfiken på en liten individ som kommer till ens familj och har så många saker i bagaget.

Hur var den första tiden?
– Spännande och rolig men också jobbig och turbulent. Kontakten med Robin var ganska ytlig i början. Det blev väldigt tydligt att han inte kände tillit till vuxna. För honom var vi bara ytterligare några som snart skulle försvinna. Det var också svårt att få honom att infoga sig i regler, gränser för vad som är farligt för ett barn, vad man får och inte får göra. Att gå och handla mat var en mardröm. Han kunde springa i gångarna med armen rakt ut så alla varorna ramlade ner. Ibland slutade det med att jag fick skynda mig att ta honom under armen och bära ut honom, skrikandes, ur affären.

Hur hanterade ni påfrestningarna?
– Jag och min man pratade nästan ihjäl varandra. För vi kände att vi var tvungna att vara så oerhört synkade, alltid säga samma saker och sätta samma gränser, så att Robin skulle veta vad som gällde och känna sig trygg. Så fort vi skulle göra något förberedde vi honom och beskrev precis vad som skulle hända. Vi levde kort sagt väldigt fyrkantigt med det mer eller mindre uttalade målet att undvika överraskningar! Vi litade till vårt sunda förnuft och den kunskap vi hade om barnpsykologi. Men det kändes jättesvårt att veta om vi gjorde rätt saker.

Vilken hjälp fick ni av socialtjänsten?
– De var helt fantastiska. Ända sedan Robin flyttade till oss har vi alltid fått snabb och engagerad hjälp när vi hört av oss. Under tunga perioder har jag kunnat ringa till handläggaren och vara förtvivlad utan att bli ifrågasatt som förälder och familjehem. De har verkligen förstått och kommit med konstruktiva förslag till lösningar.

När såg ni tecken på att Robin kände sig trygg hemma hos er?
– Jag var hemma med honom heltid första halvåret. Vi levde som i en bubbla och var väldigt försiktiga med att släppa in nya personer. Efter den tiden och till ett år upplevde jag att Robin blev mycket lugnare. Det var som om att han började tro på att vi faktiskt skulle finnas kvar för honom.

Men det har funnits en viss osäkerhet kring om Robin skulle stanna?
– Ja. Som familjehem har man inte vårdnaden om barnet. I Robins fall har biologiska föräldern haft vårdnaden och socialtjänsten omhändertagit honom genom LVU, lagen om vård av unga och placerat honom hos oss. Under perioder har hans biologiska förälder velat att han ska flytta hem igen och därför har socialtjänsten flera gånger gjort utredningar om Robins situation. Under sådana utredningar är barnet delaktig och det har inneburit en väldigt stark stress och oro för Robin. Socialtjänsten, Förvaltningsrätt och Kammarrätt har alla gånger sagt nej till att han ska hem till sin biologiska förälder. För ett halvår sen beslutade Tingsrätten att jag och min man skulle få överta vårdnaden om Robin. Det blev en slutpunkt för utredningarna och en stor lättnad för honom, men även för hela familjen.

Hur upplever du Robin i dag?
– Han är en fantastisk go och mysig pojke: Social, omtyckt av folk i alla åldrar, och väldigt intresserad och nyfiken på allt möjligt, som filosofi och universums uppbyggnad. De farhågor som fanns när han var liten känns väldigt långt borta. Han går i vanlig klass och har många kompisar.

Hur har din och Robins relation utvecklats?
– Banden mellan oss är oerhört starka. På något sätt känns det som vi har växt ihop. Faktiskt är det många som tycker att vi är lika. Och jag älskar honom precis lika mycket som om han hade varit mitt biologiska barn.

Och så har Robin fått en lillebror!
– Ja. Det var mycket som hände under den första tiden när Robin var hos oss. Efter bara ett par månader blev jag gravid så efter knappt ett år hos oss blev Robin storebror. Robin har tänkt mycket på skillnaden mellan ”magmamma” och den sortens mamma som jag är till honom. Ibland har han känt sig utanför och annorlunda oss andra i familjen. Lyckligtvis är han väldigt bra på att sätta ord på sina känslor, vilket också gör det lättare att hjälpa honom.

Slutligen, vilka råd har du till dem som funderar på att bli familjehem?
– Att man ska vara medveten om att det är ett oerhört stort ansvar att bli familjehem och något man bör tänka över väldigt noga. Det är jätteviktigt att ens fokus ligger på barnets behov och inte på sina egna. Det är verkligen ingen rättighet att bli familjehem. Det är socialtjänsten som bedömer lämpligheten och vi är oerhört tacksamma för att ha fått det förtroendet. Att bli familjehem är något man gör för barnets skull. Och kanske viktigast av allt: Man måste prata med sin partner så att båda går in i detta livslånga engagemang med samma inställning. Få saker kan vara så krävande och samtidigt så givande. För mig personligen är det en fantastisk förmån att få vara med på Robins livsresa.

Intervju av Dan Håfström

Vill du göra skillnad?

Anmäl intresse här

Läs mer:

Om familjehem
Om kontaktfamiljer
Om Jourhem